Nu kommer jag till min berättelses obeskrivliga kärna; här börjar min vanmakt som författare. Alla språk är ett alfabet av symboler, vars användning fordrar ett förflutet som alla delar. Hur skall man till andra kunna förmedla den gränslösa Alefen, som mitt klenmodiga minne knappast kan omfatta? I liknande situationer slösar mystikerna med bilder: för att uttrycka gudomligheten talar en perser om en fågel som på sätt och vis är alla fåglar. Alanus de Insulis talar om en sfär vars centrum är överallt, och vars omkrets ingenstans. Hesekiel talar om en ängel med fyra ansikten som samtidigt vänds mot öster, väster, norr och söder. (Inte förgäves minns jag dessa ofattbara analogier. De har ett visst sammanhang med Alefen.) Kanske skall gudarna inte neka mig att finna en motsvarande bild, men den beskrivningen skulle besmittas av litteratur, av lögn. Dessutom är huvudproblemet olösligt: att räkna upp en oändlig mängd, till och med en del av den. I detta väldiga ögonblick har jag sett miljoner underbara eller hemska handlingar; inget förvånade mig så, som det faktum att alla upptog samma punkt, utan att överlappa varandra eller vara genomskinliga. Det som mina ögon skådade var simultant: det som jag skall återge här, är däremot successivt, liksom språket. Något skall jag trots allt få med.
På den inre delen av trappsteget, till höger, såg jag ett litet och solros färgat klot, med ett nästan outhärdligt sken. Först trodde jag att det snurrade. Sedan förstod jag att denna rörelse var en illusion, som kom sig av det svindlande skådespel som den inneslöt. Alefens diameter var ungefär två eller tre centimeter, men den kosmiska rymden fanns i den i sin helhet. Varje ting (liksom ett spegelglas) var en oändlighet av ting, därför att jag såg dem klart från alla universums synvinklar. Jag såg det väldiga havet, såg gryningen och skymningen, Amerikas folkmassor; jag såg en silverglänsande spindelväv i mitten av en svart pyramid. Jag såg en trasig labyrint (der var London); jag såg otaliga, omedelbara ögon som stirrade in i mig som i en spegel; jag såg jordens alla speglar, men ingen återspeglade mig. Jag såg, på en innergård på Soler-gatan, samma stenplattor som jag såg for trettio år sedan, i en hall i ett hus i Fray Bentos. Jag såg druvklasar, snö, tobak, malmådror, vattenånga. Jag såg konvexa ekvatorialska öknar och varje enskilt sandkorn. I Inverness såg jag en kvinna som jag aldrig skall glömma; jag såg den vilda hårmanen, den högresta kroppen och jag såg en cancersvulst i hennes bröst. Jag såg en cirkel av torr jord på en stig, där ett träd förut stått. I en villa i Androgué såg jag ett exemplar av den första engelska översättningen av Plinius, gjord av Philemon Holland, och såg samtidigt varje bokstav på varje sida. (Som barn brukade jag förundra mig över att bokstäverna i en sluten bok inte sammanblandades och gick vilse under nattens lopp.) Jag såg natt och dag samtidigt. Jag såg en skymning i Querétaro som tycktes återspegla färgen hos en bengalisk ros. Jag såg mitt tomma sovrum. I en kammare i Alkmaar såg jag ett jordklot mellan två speglar, som mångdubblade det i all oändlighet. Jag såg hästar med virvlande manar. Pa en strand vid Kaspiska havet såg jag i gryningen det fina skelettet av en hand. Jag såg de överlevande från en strid, när de skickade vykort. Jag såg en spansk kortlek i ett skyltfönster i Mirzapur. Jag såg de sneda skuggorna från några ormbunkar på golvet i ett växthus. Jag såg tigrar, pistonger, bisonoxar, stormiga hav och arméer. Jag såg alla myror som finns på jorden. Jag såg en persisk astrolab. I en skrivbordslåda såg jag (och stilen fick mig att darra) oanständiga, otroliga, otvetydiga brev som Beatriz hade skickat till Carlos Argentino. I Chacarita såg jag ett avgudat monument. Jag såg de hemska kvarlevorna av det som hade varit den ljuvliga Beatriz Viterbo. Jag såg mitt mörka blodomlopp. Jag såg kärlekens kugg verk och dödens förvandlingar. Jag såg Alefen från alla håll. Jag såg jorden i Alefen och i jorden återigen Alefen, och i Alefen jorden. Jag såg mitt ansikte och mina inälvor. Jag såg ditt ansikte, och jag kände svindel och började gråta, emedan mina ögon hade sett detta hemliga anade ting, vars namn människorna använder, men som ingen människa har sett: det ofattbara universum.
No hay comentarios:
Publicar un comentario